Ginny

14 år tillsammans med Ginny

Min älskade Ginny, som givit mig så många skratt och gråa hår fick lämna jordelivet den 11 mars 2004, 14 år och 2 månader gammal.

Ginny 14 årApan, Bitchen, Morrhoppan, Cobran, Sopråttan, Illern, Pissmyran, Märta, ja kärt barn har många namn. Ginny hette egentligen SUCH NUCH LP Ringhells Gissa och var en liten (26 cm hög), alldeles vansinnigt söt Lancashire heelertik. Hennes inre var dock inte lika sockersött. Här fanns mod intill dumdristighet, envishet, en hel del skärpa, intelligens vilken jag inte sett maken till hos någon annan hund, kamplust, integritet, arbetsvilja, trogenhet och snabb uppfattningsförmåga. Hon var hon, på gott och ont, kan man säga.

En etolog har sagt om henne att hon är en extrem egoist och ekonom, dvs gör inget som hon inte anser att hon tjänar på själv. Andra kommentarer från erfarna hundmänniskor är: En extremt dominant tik, en av de ”intelligentare” hundar jag mött och en hund som håller hårt på sin integritet.

Själv tror jag, att hon skulle ha blivit den perfekta gårdshunden. Hon skulle ha föst kor med stor energi utan att backa i trängda situationer, hon skulle effektivt ha hållit rent från skadedjur, hon skulle ha vaktat gården med stort allvar, hon skulle ha värmt sin husmors kalla fötter på vinternätterna och varit sitt husfolk trogen intill döden.

Nu blev hon ingen gårdshund, hon blev min. Vilken tur för mig! Hon har givit mig vänskap, massor av kunskap och upplevelser. Vi har levt ett långt och rikt liv tillsammans. På äldre dagar var hon nästan blind och p g a en allvarlig skada, enögd, hörde dåligt, hade lite färre tänder i munnen och en något mer avslappnad livsstil, men hon hade fortfarande samma enorma arbetsvilja som hon alltid haft. Allt gick i full fart trots dålig syn och hörsel.

ginny14 Ginny 14 år och 1 månad

De som sett henne på lydnadsplan glömmer henne inte i första taget. Vi tävlade tillsammans under många år i lydnad, agility, bruksprov och utställning och blev kända profiler här uppe i norr. Det blev ofta folksamling vid lydnadsringen när det var våran tur. Vad skulle den kvicka lilla hunden hitta på idag tro? Själv visste jag inte det heller och fick ofta överraskningar. Hon kunde t ex få för sig att kissa på vittringsapporterna istället för att apportera eller gå en promenad på platsliggningen för att åter lägga sig på sin plats strax innan tiden för momentet var slut, man visste aldrig hur det skulle sluta. Betyget på ett och samma moment kunde variera allt ifrån 0 – 10 poäng på olika tävlingar.

Trots Ginnys nyckfulla sätt lyckades vi samla en hel del meriter genom åren:

  • Godkänt karaktärs- och bevakningsprov
  • Lydnadsprovsdiplom i klass I, 1:a pris i Lydnadsklass II, III och Elit samt ett antal prispallsplaceringar i lydnad.
  • Uppflyttad till lägre klass spår i bruksprov
  • Officellt överkvalificerad för startklass i agility
  • Inofficiellt kvalificerad för segrarklass i agility
  • Bästa Lydnadshund Östersunds Brukshundklubb 1992
  • Bästa Agilityhund mini, Jämtlands Agility Zällskap 1992
  • Svenskt och norskt utställningschampionat samt 4 BIR på 4 efter varandra följande utställningar.

Ginny var inte någon lätt hund att leva med. Det tog mig många år att komma underfund om hennes komplexa natur. Hon var enveten, kamplysten och hetlevrad som en terrier och kvicktänkt, arbetsvillig och lyhörd som en vallhund. Våra intressen krockade emellanåt, kan man nog lugnt säga. Att ha en Ginny hängande i dammsugaren eller att få barnkalasets färgglada ballonger dödade, var inte saker som jag direkt uppskattade, Ginny däremot såg det som några av livets viktigaste uppgifter. Kom du på besök hos oss fick du uppmaningen att inte ta i den lilla svarta. Ginny, den lilla svarta, var en intelligent hund som noga valde sitt umgänge, men blev du utvald älskade hon dig resten av livet. Hon var ett galet litet monster, men också min bästa träningskompis och min trognaste vän.

En sådan hund får jag nog aldrig mer.
Min älskade Ginny